Det finns en jägare i oss alla. För några år sedan var Kajsa Berglund vegan. Nu står hon på skogsskidorna med en ­nyskjuten orrtupp i näven och ser fram emot att tillaga den.

Kajsa Berglund på jakt.

Termometern visar 16 minusgrader och solen försöker bryta sig fram genom molnen. Det knarrar under skidorna när Kajsa Berglund från Lillträsk, Älvsbyn, åker genom skogen. Hon är ute på toppfågeljakt. Ännu har hon inte fått se någon fågel, men det finns stora förhoppningar att lyckas. Det brukar finnas fågel i området och vi hittar även fågelspår under några granar, där det fortfarande är lite barmark.
För några år sedan såg hennes liv annorlunda ut. Tanken att åka skidor på jakt efter skogsfågel fanns inte. Kajsa var vegan och valde bort kött, fisk och mjölkprodukter.

Fel att låsa in djur
– Det kändes och känns fortfarande fel att vi människor låser in grisar och andra djur och matar dem feta bara för att vi ska få kött på bordet.
Redan i unga år reflekterade Kajsa Berglund över att många djur i ­fångenskap behandlas illa. Hon läste på och hittade en del information, även om hur kött­produktionen påverkar miljön och gick över till en kost av fisk, mjölkprodukter och grön­saker.
Som inbiten jägare växer nyfikenheten så till slut ställer jag frågan i huvudet högt:

Varför åt du fisk men inte kött från kreatur – har fisken mindre värde?
– Jag åt bara egenfångad fisk, svarar Kajsa.

Blir det inte lite dubbelmoral att dricka mjölk, en ko matas ju för att ge mjölk?
Då får jag veta att Kajsa även slutat dricka mjölk, eftersom hon är laktos­intolerant. Då beslutade hon sig för att även avstå från fisk och tog
således steget från vegetarian till vegan.
Men för fem år sedan träffade hon Linus Norén. Han kände till Kajsas matvanor och hon visste i sin tur att han var jägare, men vad hjälpte det. Kärleken är blind och i dag är de två ett par.
Linus hade svårt att förstå varför Kajsa var vegetarian, men ­accepterade hennes val – och vice versa.
Ingen ville påverka den andra.
– Det besvärligaste med att ha olika syn på mat var att vi fick laga två olika maträtter. Det blev mest tacos. Jag åt färs gjord för vegetarianer
och Linus älgfärs, säger Kajsa.
Tillbaka i det vintriga vykortet har Kajsa blivit lätt röd om kinderna under sin fina, snövita päls­mössa där hon skidar fram. Ibland stannar hon för att spana av terrängen med kikaren, men än syns inte någon tillstymmelse till fågel.
När vi ändå står stilla i snön passar jag på att fråga om hon varit lika ivrig att söka efter fakta även när det gäller veganrätters innehåll, som om hur köttproduktionen ser ut.
– Det minns jag inte, men det har jag säkert gjort, säger Kajsa.

Slemmögel
Jag berättar att ett par av  de vegan­produkter hon  ätit innehåller slemmöglet Fusarium venenatum. För­utom att användas vid framställningen av quorn, som är en vanlig ingrediens i vegetarisk mat, används Fusarium venenatum  för att smaksätta mögelostar. Det kan också hittas som parasit på växter, djur och människor.
– Det låter äckligt, säger Kajsa.
Jag berättar att flera maträtter gjorda för vegan­er innehåller konstgjorda tillsatser och mycket konserveringsmedel. En del produkter innehåller dessutom äggvita, något som inte passar veganer.
Som jägare blir jag ofta ifrågasatt av veganer, nu vill jag bara passa på att ifrågasätta en före detta vegan. Varför är det egentligen så många vege­tariska rätter som ser ut som kött, kyckling, korv eller kött­bullar?
Kajsa skrattar lätt och svarar att hon aldrig har tänkt på det.
– Nu, när du säger det, minns jag att det fanns vegetariskt bacon att köpa på affären, som såg ut som bacon.

Hur kom det sig att du tänkte om och tog steget från att inte äta kött alls till att börja äta kött igen?
– Vi åt väldigt mycket tacos under min vegantid och Linus blev något trött på att äta det fem-sex dagar i veckan. För det blev mycket grön­saker, säger Kajsa. Sedan började jag också fundera på om jag verkligen fick i mig alla nödvändiga vitaminer och mineraler.
Hon fortsätter:
– Det ska tilläggas att Linus försökte få mig att förstå att djuren i skogen inte mådde illa, utan levde sina fria liv och att den naturliga produktionen av vilt och fisk inte utgjorde några miljöproblem.

Hur var det att gå över från vegankost till kött igen?
– Det gick bra, svarar Kajsa. Jag började försiktigt med fisk och gick sedan över till vilt och lokal­producerat kött.

Har Linus testat vegetarisk kost någon gång?
– Jo, svarar Kajsa, och han tyckte det smakade urk!

Fullträff
Solen har lyckats trycka sig fram genom molnen. Äntligen får Kajsa syn på en fågel i fjärran. Det ser ut som en orre.
Vi följer en myrkant på skidorna för att komma lite närmare och se vad det är för fågel som sitter och solar sig. Skidorna fastnar ibland i kvistar gömda under snön.
Så åker kikaren upp igen och Kajsa konstaterar att det är en orrtupp.
Hon åker lite närmare, lägger sig sedan ner på magen och tar jägarmässigt stöd. Hon siktar, drar in andan och trycker av.
Det blir en fullträff. Orrtuppen ramlar ner ur trädet och Kajsa ser nöjd ut.
– Nu gäller det bara att hitta ­platsen där den föll, säger hon.
Kajsa åker iväg med bestämda stavtag och när hon kommer fram till skottplatsen plockar hon stolt upp en stor, fin orrtupp. Hon håller den högt och utbrister:
– Den här har haft det bra under sitt liv. ‹‹‹

FAKTA • QUORN
Quorn innehåller till stor del mykoprotein (svampprotein) som tillverkas i en kemisk process – bland annat i en fabrik i ­Yorkshire, England. I sin tur tillverkas mykoproteinet bland annat av Fusarium Venenatum, som är ett slags slemmögel som rent biologiskt har mer gemensamt med mögel och fotsvamp än champinjoner. Till skillnad från många andra slags mögel är organismen både välsmakande och lämplig som proteinkälla för människor. Vi svenskar äter mest quorn per person i hela världen.
Källa: Forskning & Framsteg nr 2/2012

Text & foto: Miranda Frings Håf

[really_simple_share]