Hur mår en jagad björn?

Text & foto: Olle Olsson

Hur mår en björn när den jagas av hund?

Det försöker Skandinaviska björnprojektet ta reda på.

Resultatet kan komma att få konsekvenser för den svenska löshundsjakten på björn.

Jägarprofilen Rasmus Boström, till vänster, arbetar som hundförare i forskningsprojektet. David Ahlqvist, till höger, är fälttekniker för Skandinaviska björnprojektet.

Under tre höstar har Skandinaviska björnprojektet arbetat med att försöka ta reda på hur björnar som jagas av hundar egentligen mår.

Bakgrunden är att i Norge får endast spetshundar användas vid björnjakt. Men på senare år har trycket varit högt för att även jakt med drivande hundar ska tillåtas i landet. För att en sådan ändring eventuellt ska ske måste de man veta hur de jagande björnarna mår.

Den forskningen som genomförts kan också komma att få betydelse för löshundsjakten på björn i Sverige.

Plotthunden Blaser är en av hundarna som använts flitigt i försöksverksamheten.

Ole-Gunnar Stöen.

Projektet har genomförts den första delen av augusti, främst i skogarna runt Tacksåsen på gränsen mellan Gävleborg och Dalarna. Det forskarna vill ta reda på är om och i så fall hur jagade björnars hjärtfrekvens och kroppstemperatur förändras när de jagas med hund.

– Vi vill veta hur björnen mår när den jagas och om det finns skillnader om den jagas av en spetsar eller drivande hundar, berättar Ole-Gunnar Stöen, som leder forskningen från det Skandinaviska björnprojektet.

Björnforskningsprojektets fälttekniker David Ahlqvist försöker pejla in en björn som försöksjagas med hund.

Det krävs mycket teknik för att bringa klarhet i detta. Först och främst måste björnar ha inopererade sensorer som mäter kroppstemperatur och hjärtfrekvens. Björnarna måste även ha sändarhalsband så att forskarna dels kan veta var de är när hundarna ska släppas och dels kunna jämföra björnarnas spårloggar med den förföljande hunden.

Hundarna som används i projektet bär på GPS-pejlar. De har också en speciell sändare som interagerar med den jagade björnens sändarhalsband. När hunden kommer inom 100 meter från den jagade björnen börjar björnens GPS-sändarhalsband att skicka betydligt tätare positioner än vad det annars gör. Detta för att forskarna i efterhand ska kunna jämföra spårloggarna från hund och björn.

Projektet inleddes hösten 2014 men merparten av björnarna som ingår i forskningen sövdes och försågs med den tekniska utrustningen under våren 2015. Sensorerna som opereras in i björnarna är i samma storlek som ett AA-batteri.

– Forskningsetiska nämnden har gett tillstånd till att använda utrustningen. Björnarna ska bära på den i två år. Därför kommer vi att söva om björnarna och ta bort sensorerna nu till våren 2017, säger Ole-Gunnar Stöen.

Och först då kommer forskarna, förhoppningsvis, kunna ta del av vad sensorerna visar.

– Vi ligger i teknologisk framkant i det här projektet och vi är medvetna om att ny teknik har begränsningar i hållbarhet och funktionalitet. Vi kan i dagsläget bara hoppas att allt fungerar, konstaterar Ole-Gunnar Stöen.

”Vi ligger i teknologisk framkant i det här projektet och vi är medvetna om att ny teknik har begränsningar i hållbarhet och funktionalitet.”

Så har försöken genomförts

Försöken har främst genomförts första halvan av augusti under åren 2014 till 2016.

Björnen pejlas först in av björnprojektets fältpersonal. En eller två dokumenterat duktiga björnhundar släpps sedan i direkt närhet till björnen så att hundarna verkligen jagar rätt björn. Jakten får sedan fortgå tills hunden eller hundarna kopplas.

En jagad björn ska återhämta sig i minst en vecka innan nytt hundsläpp.

Spetsar släpps för sig och stövare för sig. Detta för att se om björnen regerar annorlunda beroende på vilken hundtyp som jagar den.

Totalt har cirka 100 hundsläpp på björn genomförts i forskningsprojektets regi. Ett 30-tal björnar och ett 30-tal hundar har ingått i försöken.

Förutom ordinarie hundpejl förses även hunden med ett halsband som ska aktivera tätare positionering från björnens GPS-halsband. Hunden måste vara närmare än 100 meter från björnen innan positioneringen från halsbandet blir tätare.

Ett antal björnar med inopererade sensorer har fällts under den ordinarie björnjakten.

Även dem vill forskarna ha tillbaka för att titta på hur de jagade björnarnas temperatur och hjärtfrekvens sett ut innan de sköts.

– Gärna i kombination med den jagande hundens spårlogg men dessvärre har det blivit för lite av den typen av data, säger Ole-Gunnar Stöen.

De färdiganalyserade resultaten från forskningen får vi vänta på i åtminstone till december 2017 men redan nu vet forskarna, med hjälp av det material som hittills kommit in, att björnars puls och kroppstemperatur går upp när de jagas av hund.

– Men vi vet inte vad det egentligen betyder för björnarnas mående och hur fort de sedan återhämtar sig. Det är alldeles för tidigt att spekulera mer i det tunna underlaget som vi hittills har fått in, säger Ole-Gunnar Stöen.

Filmen visar hur en försöksjakt med hund går till, viktigt att nämna är att inga vapen finns med i försöksverksamheten. Bil får användas för att pejla och fånga in hunden. Animationen är hämtad från björnens och hundens GPS-sändares positioneringar.

Fälttekniker David Ahlqvist, till vänster, försöker tillsammans med masterstudent Luc Le Grand Med pejlarnas hjälp att lista ut hur björnen rört sig i markerna innan hunden släpps loss.

Många tror ändå att forskningen kan komma att ge konsekvenser för löshundsjakten på björn även i Sverige. Men Ole-Gunnar Stöen vill inte spekulera alls om detta.

– Vi ska först och främst få fram ett bra forskningsunderlag och kunna redovisa fakta. Sedan är det upp till andra att ta del av dem och fatta beslut, konstaterar Ole-Gunnar Stöen.

Olle Olsson
Reporter
olle.olsson@svenskjakt.se

[really_simple_share]
”Vi ska först och främst få fram ett bra underlag och kunna redovisa fakta. Sedan är det upp till andra att ta del av dem och fatta beslut”

Praktiska erfarenheter från fältpersonalen

Chansen att få ståndskall på björn är lika stor oavsett om spetshundar eller stövare släpps. Björnen står alltså lika ofta för en stövare som en spetshund.

Släpps fler än en hund är chansen till ståndskall betydligt lägre. Björnen har en betydligt högre benägenhet att gå undan om fler än en hund jagar den.

En enskild björnidivid uppträder i regel ungefär likadant varje gång man släpper hund på den.