Läsarjakt, champagne och björnlycka

Hundratals prenumeranter deltog i Svensk Jakts läsartävling och tio av dem valdes ut som vinnare till en björnjakt i Sidertjärn, Gävleborgs län. Jakten arrangerades på Jägareförbundet Gävleborgs marker och intilliggande Tandsjö-Långbergets jaktlag.

Rovdjursjakten förbrödrar när den fungerar som bäst, och så är fallet i det här området. Deltagarna kom från landets samtliga hörn. Alla med olika stora erfarenheter av jakt i allmänhet och björnjakt i synnerhet.

– Vi har en del björn hemma hos mig och vi jagar dem under älgjakten. Men att riktat jaga björn har jag aldrig gjort tidigare, konstaterade Mårten Suorra från Östersund.

På fredagskvällen samlades Svensk Jakt-jägarna och Tandsjö-Långbergets jaktlag uppe på Hållberget, mitt i jaktmarken. Utsikten var enorm och Ebon Perssons fiolspel ramade in upplevelsen, vacker som en tavla.

Jaktledare Karl-Evert Hellsén informerade om platsen och jakten och delade tillsammans med Tandsjö-Långbergets jaktledare Bengt Glaas ut passen för lördagens första såte. Därefter bar det iväg till huset i Sidertjärn för middag.

Björnar ger energi

Stämningen var på topp redan från start. Bortglömd var tröttheten från de långa resorna till jakten, det skulle jagas björn och en sådan sak ger energi. Aarno Bäckman från Visby såg fram emot jakten och hoppades på att träffa nya jaktkamrater.

– Rådjuren har förändrat jakten på Gotland. Förr fick man jaga nästan överallt, och fick inte betala för sig. Efter att rådjuren kom har det kommit in pengar och jaktklubbar har bildats. Nu har jag nästan ingen jaktmark kvar. Men nu får jag chansen att jaga björn och det ska bli roligt.

– Allting är klart för jakt, vi har till och med sålt björnköttet på rot, sa jaktledare Hellsén innan alla kröp till kojs.

På lördagsmorgonen var Magnus Jensen en av fyra hundförare. Hans ruta låg på Tandsjö-Långbergets marker och han skulle gå med sin laika Fågeltorps Finn, eller Zeb som han kallas, på frisök, och med plotthunden Dee i koppel. Tanken var att släppa även plotten om laikan fick upp en björn eller om han skulle försvinna med en älg.

Morgonen var vacker och stilla med några plusgrader och svag vind. Solen började sprida sina strålar när Magnus sneddade över en myr, han kom snabbt in i ett halvvuxet concortabestånd med en hel del blåbär i riset. Direkt markerade båda hundarna med skall vid en av tallarna, och ett hårstrå hittades.

– Det ser ut som björnhår. Men det är lite ljust i färgen, kan kanske vara en mård, funderade Magnus.

Björn i högsta fart

Vi tänkte inte mer på det och gick vidare. Vi kom över ett litet krön när allting, utan förvarning, hände på en gång. Några hetsiga skall från laikan drygt 100 meter bort följt av ett rejält vrål. Sedan kom en björn i högsta fart, rakt mot oss, och laikan i hasorna.

Knappa 15 meter från hundföraren kastade sig björnen upp på en sten, den fick genast syn på både jägare och fotograf och vrålade ännu en gång.

– Jag hade Dee i koppel och bössan över ryggen. Men jag lyckades få av mig geväret, släppa hunden med koppel och allt och skjuta ett skott mot björnen. Jag har tränat på att få av mig bössan snabbt från ryggen och träningen kom till nytta, berättade Magnus efteråt.

Direkt i skottet kastade sig björnen ned från stenen, snett från skytten. Skottet följdes av ännu ett, sedan var båda hundarna över djuret, som gick omkull efter tiotalet meter. Magnus tog några snabba kliv efter björnen och kunde skjuta ett avfångningsskott.

Sekunderna efter formligen sprutade adrenalinet och den totala jaktlyckan slog till.

Stenhård kram

– Det här är inte sant. Vilken grej, utbrast Magnus innan han tog kontakt med jaktledare och länsstyrelsen.

Därefter övermannades fotografen med en stenhård björnkram.

Händelsen tog några sekunder i anspråk men ger ett livslångt minne. Från släpp till skott tog det 15 minuter och björnen sköts bara ett par hundra meter från närmaste passkytt.

Svensk Jakts läsarjakt var igång på allvar. Det blev heller inte lugnare av att även Hellséns smålandsstövare tagit upp ett djur, som antogs vara björn. Passkyttarna tummade åter på säkringarna medan drevet gick runt i området. Tyvärr gick drevet ut i ett obemannat område och omsider kom även smålänningen tillbaka.

Att skjuta en björn är inte direkt samma sak som att fälla en hare. Efter att björnen burits ut med gemensamma jägarkrafter ur skogen kom länsstyrelsens besiktningsman. Han berättade om vilka prover som tas från björnen och varför de över huvud taget behöver göras. Mycket av den tungrodda formalian beror på att björnen fortfarande anses vara en ”särskilt skyddsvärd art”.

– Det tar lite tid men jag tycker det är intressant. Jag har aldrig varit med om björnjakt tidigare och såklart heller inte sett någon skjuten björn, berättade ny-bakade jägaren Patrik Olofsson boende i Stockholm.

Honan vägde cirka 100 kilo och bedömdes vara cirka tio år gammal. Sex timmar efter att björnen skjutits kunde den forslas till kylrum.

Mer björnkontakt

Även eftermiddagens jakt bjöd på björnkontakt. Plotthundarna Juice och Rip tog upp intill en slagen älgkalv som björn grävt ned. Det drivna viltet gick i tämligen snäva krokar i närheten av passkyttarna och efter dryga timmen delade hundarna på sig och arbetade med var sitt drevdjur.

Efter ytterligare en dryg timme kopplades den ena hunden upp när den drev över riksväg 45, den andra blev kvar vid en större å.

Förmodligen var det en hona med ungar de jagade eftersom hundarna delade på sig, funderade jaktledare Hellsén när han summerade jaktdagen

En död björn livar upp stämningen i vilket jaktlag som helst. Lorenz Neumann från Simlångsdalen hade jagat björn i fem år i Orsa. Men på en enda dag hade det nu hänt mer än vid samtliga tidigare björnjakter tillsammans.

– Helt otroligt vilken dag. Vi har skjutit en björn och haft flera björnjakter som gått inne i såtarna. Att det kan hända så mycket på en enda björnjaktdag. Det här är ungefär som om vi skulle skjuta 50–60 vildsvin hemma hos mig på en dag, konstaterade han.

Tidig start

Lorenz Neumann tog tillsammans med Aarno Bäckman, Alexandra Hellström och Patrik Olofsson chansen att hjälpa Magnus Jensen att flå den skjutna björnen som fraktats till ett kylrum i Tandsjöborg.

– Jag har flått många djur i mina dagar, men aldrig tidigare en björn, konstaterade Aarno Bäckman innan han kavlade upp ärmarna och började arbetet.

Jaktdagen startade klockan fyra. Drygt 14 timmar senare samlades Svensk Jakt-jägarna i stugan i Sidertjärn efter väl förrättat värv. Nu var björnköttet klart för leverans och Jägareförbundet Gävleborg bjöd dagen till ära på champagne.

– Vi köpte den här flaskan när vi tog över den här marken 2005. Vi skulle öppna den när första björnen sköts och sedan dess har den legat i källaren. Nu sköts inte björnen idag på vår mark, men det är vårt arrange-mang och därför ska vi dela på den här, sa allt-i-allon Tor Lindqvist innan korken for i luften.

Efter en trerätters middag med uppsluppen stämning var det dags att blicka framåt mot morgondagens jakt. Det fanns fler björnar på jaktmarken och köpare på kött var redan ordnat.

– De köper en till björn om vi skjuter någon, så det är bara att köra på, smilade Karl-Evert Hellsén.

Morgonen efter gav en snabb koll vid en havreåker ingen björnkontakt. Därför bar det åter iväg till Tandsjö-Långbergets marker.

När passkyttarna var på plats släpptes hundarna. Magnus Jensen släppte åter sin laika Zeb och hade plottiken Dee i koppel.

Väderprognoserna hade hotat med regn och för en gångs skull stämde tyvärr meterologernas ord med verkligheten. Det regnade bara lätt, men de allt tyngre skyarna skvallrade om att det skulle komma mer.

Hetsigt upptag

Efter en knapp kvart såg vi hur Zeb spårade något i tallbacken framför oss. Där låg en färsk björnspillning och även Dee markerade sitt intresse.

– Jag släpper henne, viskade Magnus.

Dee försvann med nosen i backen. Men plötsligt såg vi hur Zeb fällde ut öronen och släppte ned svansen. Sedan bar det iväg i högsta fart. Dryga minuten senare kom ett hetsigt upptag 250 meter bort. Och med tanke på ljuden som hördes rådde det liksom ingen tvekan om att det var björn som hunden skällde på. Passkyttar, som satt nära upptaget, fick på första parkett höra hur Zeb arbetade med björnen. När även Dee kom fram till björnen flyttade den sig 100 meter innan det åter blev fast stånd.

Vinden låg bra och vi smög i hög fart rakt in mot hundarnas skall. Björnen morrade dovt och hjärtat bultade i bröstet. 40 meter från ståndskallet såg vi hur hundarna markerade – mot en stor tall. Och långt där uppe satt en mindre björn. 20 meter från trädet fick Magnus Jensen fritt skottfält.

Väldigt bra gäng

– Jag tror att det är en fjoling eller en ännu äldre björn. Den väger nog 45–50 kilo. En ensam björn får vi skjuta och det tänker jag göra, konstaterade Magnus.

Björnen dog i skottet, men blev kvar i trädet. Hundarna fortsatte skalla och husse kliade sig lite i huvudet.

– Det går ju inte att skjuta ned den, vi måste få tag på en motorsåg, funderade han.

Jaktledarna och länsstyrelsen meddelades, jaktdeltagarna kallades till platsen och i gemensam marsch gick vi mot skottplatsen samtidigt som regnet tilltog.

Väl framme sattes en motorsåg i trädet och snart var björnen på marken. En björn som visade sig vara betydligt mindre än vad den såg ut att vara när den satt i trädet.

Tog till orda

Jakthelgen avslutades med gemensam sopplunch. Jaktledare Hellsén tog till orda innan deltagarna skildes åt.

– Jag har varit jaktledare och värd åt många jaktlag genom åren, men jag har nog aldrig tidigare träffat ett så bra gäng. Svensk Jakt hade inte kunnat välja ut bättre jaktkamrater. Och tack till Tandsjö-Långbergets- jaktlag som bidragit till att jakten blev så bra!

Mårten Suorra och Tor Lindqvist hjälpte Magnus Jensen att flå den lilla björnen, som vägde 15 kilo. Huruvida det rörde sig om en årsunge kunde inte länsstyrelsens besiktningsman säkert säga innan prov på en tand tagits. Det finns nämligen exempel på fjolårsungar som vägt mindre än den här.

Efter en timmes arbete var ännu några kilo björnkött klart för leverans.

Fotnot. Reportaget publicerades första gången i Svensk Jakt Nr 8/2013.